Recension: To Kill a Mockingbird //Zozzo

'Shoot all the bluejays you want, if you can hit 'em, but remember it's a sin to kill a mockingbird.'

A lawyer's advice to his children as he defends the real mockingbird of Harper Lee's classic novel -

a black man charged with the rape of a white girl. Through the young eyes of Scout and Jem Finch, Harper Lee explores with exuberant humour the irrationality of adult attitudes to race and class in the Deep South of the 1930s. The conscience of a town steeped in prejudice, violence and hypocrisy is pricked by the stamina of one man's struggle for justice. But the weight of history will only tolerate so much.

Titel: To Kill a Mockingbird

Serie: To Kill a Mockingbird #1

Författare: Harper Lee

Utgiven: Juni 2010

Sidantal: 309 sidor

Förlag: Arrow Books Ltd.

ISBN: 9780099549482

Jag hade inte kollat upp någonting alls om denna boken. Inte andras betyg, inte genre och heller inte handlingen. Det enda jag visste var att detta är en väldigt omtalad klassiker som jag har varit sugen på att läsa ett bra tag. Eftersom att jag knappt hade några förväntningar så överraskade den mig minst sagt. Jag tror dessutom att jag gillade den mer eftersom jag inte visste någonting om den. Bokens berättarjag är ett barn, och det var intressant att läsa boken utan att veta någonting om den, precis som berättarjaget, eftersom det kändes som att jag verkligen var ett barn själv.

Det var så intressant att få läsa en bok som utspelar sig på 1930-talet. Jag fick en så tydlig bild av hur samhället såg ut och fick veta hur rasistiska och sexistiska de flesta var på den tiden. Huvudkaraktären är en flicka som växt upp bland pojkar och med en pappa som inte riktigt bryr sig om samhällets normer, och därför klädde hon sig ganska pojkaktigt själv. Man såg hur de andra dömde pappan för att han inte uppfostrade henne som en "riktig" tjej. De dömde även honom för att han stod upp för en oskyldigt dömd och mörkhyad man, när nästan alla andra i samhället var så fördomsfulla och tänkte att den mörkhyade såklart måste ha begått ett brott, eftersom "mörkhyade är så våldsamma."

Jag älskade pappan, Atticus, i boken så mycket. Han brydde sig inte om vad andra tyckte, utan stod upp för det han själv ansåg var rätt och fel. Hans dotter skulle få klä sig som hon ville och han förstod inte hur mörkhyade var olika alls från de vita. Det som får mig att gilla boken så mycket är att jag lärde mig så mycket. Av Atticus, av dåtidens samhälle, av de fördomsfulla människorna... Det var så otroligt att få läsa om att jag inte kan beskriva det.

Jag tror inte att klassiker riktigt är för mig, på grund av språket och hur boken är skriven. På bara fyra sidor kan det ha gått ett år och sedan kommer 30 sidor om en dag, och detta gjorde mig så himla förvirrad. Dessutom beskrev inte författaren miljön så bra, så det var väldigt svårt att få en klar bild av hur omgivningen såg ut, samt att man inte fick någon detaljerad beskrivning på vad som hände.

Trots detta är jag så glad över att jag har läst boken, eftersom den har gett mig så mycket och därför tipsar jag om den för alla som är det minsta historiskt intresserade. Man bör i alla fall definitivt ge den en chans!

Citat: One time he said you never really know a man until you stand in his shoes and walk around in them. - s.308

Betyg: 3,5/5

//Zozzo