Recension: The Ocean at the End of the Lane //Zozzo

Sussex, England. A middle-aged man returns to his childhood home to attend a funeral. Although the house he lived in is long gone, he is drawn to the farm at the end of the road, where, when he was seven, he encountered a most remarkable girl, Lettie Hempstock, and her mother and grandmother. He hasn't thought of Lettie in decades, and yet as he sits by the pond (a pond that she'd claimed was an ocean) behind the ramshackle old farmhouse, the unremembered past comes flooding back. And it is a past too strange, too frightening, too dangerous to have happened to anyone, let alone a small boy.

Forty years earlier, a man committed suicide in a stolen car at this farm at the end of the road. Like a fuse on a firework, his death lit a touchpaper and resonated in unimaginable ways. The darkness was unleashed, something scary and thoroughly incomprehensible to a little boy. And Lettie—magical, comforting, wise beyond her years—promised to protect him, no matter what.

Titel: The Ocean at the End of the Lane
Författare: Neil Gaiman
Serie: --
Utgivningsår: Juni 2013
Förlag: Headline
Sidantal: 248 
ISBN: 9781472200327

Jag är så förvirrad. Jag ska försöka få ihop en recension, men jag vet verkligen inte vad jag ska säga eftersom jag knappt vet vad jag ens har läst.

För det första så måste jag i alla fall säga att jag älskar berättaren är åtta år gammal. Det är så annorlunda att få uppleva allt som händer i boken, all magi och fantasi, från ett åttaårings perspektiv. Det som gör det så häftigt, men samtidigt förvirrande är dock att man inte längre får allt förklarat för sig längre.

Läser man en fantasibok eller deckare från en vuxens perspektiv får man läsa karaktärens tankegångar då de tänker för sig själva "Vad var det nyss som hände? Vad innebär detta? Vad kan detta leda till?" och liknande. Läser man från en åttaårings perspektiv kommer han inte direkt kunna diskutera sådant. Istället får man bara läsa om händelser och själv försöka tänka ut exakt vad som händer, vilket inte är så lätt när man får uppleva allt genom ett barns ögon. Jag tror att det är just detta som gör mig så förvirrad efter att ha läst boken, för jag kan inte riktigt förstå allt som har hänt. Jag hade heller inte någon aning alls om att det skulle finnas magi och övernaturliga varelser i boken, herregud vad förvirrad jag blev haha.

Jag blev dock inte så intresserad av karaktärerna. Man märker på ett sätt att berättaren, vars namn man inte får veta, utvecklas och växer. Han blir modigare och lär sig ta mer hand om sig själv, men mer än det tyckte jag inte. Åh, jag är så förvirrad för att jag känner samtidigt så mycket om den. Den var på ett sätt obehaglig och sorglig men även rolig och intressant. Jag kan i alla fall säga att jag kommer komma ihåg boken eftersom den får en att tänka så mycket. Den är minst sagt unik och därför kommer jag att minnas den. Jag har verkligen aldrig läst något liknande.

Så sammanfattningsvis kan jag bara säga att det var intressant att få läsa en bok där berättaren är åtta år gammal och att den var spännande, men att karaktärerna riktigt fångade mitt intresse så mycket. Det hände nästan alltid något, så den var spännande och intressant men samtidigt obehaglig och sorglig. Jag har aldrig läst något liknande och på grund av detta kommer jag att komma ihåg den.

Betyg: 3/5

Recension: Dead Silence //Zozzo

Detta är en del i en serie. Varning för spoilers för er som inte läst de tidigare delarna!
Violet thought she’d made peace with her unique ability to sense the echoes of the dead and the imprints that cling to their killers…that is until she acquired an imprint of her own. Forced to carry a reminder of the horrible events of her kidnapping, Violet is more determined than ever to lead a normal life. However, the people who run the special investigative team Violet works for have no intention of letting her go.

When someone close to Violet becomes a suspect in a horrific murder, she finds herself pulled into a deadly hunt for a madman with an army of devoted followers. Violet has survived dangerous situations before, but she quickly discovers that protecting those closest to her is far more difficult than protecting herself.

Titel: Dead Silence
Serie: The Body Finder #4
Författare: Kimberly Derting
Utgivningsdatum: April 2013
Sidantal: 389
Förlag: Headline
ISBN: 9780755389179

Detta är den sista delen i The Body Finder-serien. Den första boken läste jag för snart 2 år sedan och det var verkligen en av de bästa böckerna jag någonsin läst... Och nu är serien över. Jag är ganska ledsen över att den är slut, men samtidigt känns det ändå skönt att ha läst ut den. 

Serien har blivit lite sämre mot slutet, inte mycket, men jag har märkt hur jag snarare tröttnat lite på den istället för att känna att jag behöver veta vad som händer efter varje boks slut. Jag älskar fortfarande den här serien, tro inte att den blir jättedålig i slutet, för den är väldigt bra. Jag vet inte varför jag inte riktigt ÄLSKADE den här boken. Det enda jag kan komma på som jag inte gillade riktigt var hur Jay och Violet's förhållande inte verkar lika viktigt längre. I första boken tänkte jag bara på Jay hela tiden och hoppades och hoppades på att de skulle bli tillsammans, men nu när de väl är tillsammans känns inte deras förhållande lika viktigt och det är bara en sak som händer i bakgrunden. Jag älskar dem som par fortfarande, men jag saknar hur de var i början...

Handlingen gillade jag. Inte så mycket så att jag blev helt blown away, men den var fortfarande väldigt bra. Det är väldigt spännande och man undrar hela tiden vad som kommer hända, så det var bra skrivet av författaren!

Karaktärerna vad lika underbara som förut. Men okej, en sak som jag tyckte var ganska roligt med karaktärerna vad just att ingen fick svära. Alltså jag skrattade varenda gång jag läste vad författaren skrivit istället för svärord. Till exempel "MOTHER F..." - nej men oj, ser man på, någon blev slagen precis innan han hann avsluta meningen! "What the frick" eller "What the eff!" stötte jag på ett antal gånger. Det roligaste var: "I thought he was a mother f... Well you know." Alltså haha! Det var bara så kul att läsa. Jag störde mig inte på det, jag tyckte bara det var väldigt roligt att se hur författaren ständigt skulle hålla sig borta från svordommarna ;)

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag gillade denna serien väldigt mycket, men jag älskade inte de senare delarna lika mycket som den första. Jag rekommenderar dock den till alla som gillar fantasy- och deckarböcker fyllda med spänning, mysterium och romantik!

Första meningen: "Jay hit the door with his shoulder, but it didn’t splinter beneath his weight or anything so dramatic."
Betyg: 4/5
//Zozzo