Del 12- Om de bara visste... //Emme

Frida ser glad ut.
- Jag hörde om ditt hjältedåd.
- Ja-aha.... Jag leder in Molley i hans box. Han är lugn och är som en ny häst. Han känns som min häst.
- Jo, och jag tänker inte låta köparna slakta honom. Jag tänker inte sälja han till dom. Han har ju blivit så snäll, tack vare dig. Så nu har jag ställt mig vid ett beslut. Du får Molley. Jag förtjänar inte han. Dessutom tror jag att han bara låter dig rida honom. Lika bra att du får honom.. Nu är han din. Bara din, Emma.
- Ursäkta?
Jag fattade inte vad som hände just då. Men det Frida sagt var sant. Han var min. Bara min. Så jag bad mina föräldrar göra ett stall åt mig på vår tomt, och efter att ha gjort sysslor hela kvällen gick de med på iden.
Stallet blev klart lagom till midsommar. Och den midsommaren, det året, blev den bästa någonsin!
Molley var förstås med. Och på kvällen red vi ner till stranden. Det var många som tog midsommardopp. Inklusive jag och Molley. Svalkande och skönt, ett perfekt midsommardopp. Himlen var ljusblå och vid Danmark gick solen ner, brandgul och fin som alltid. Men den verkade så speciell just den kvällen...
Det luktade sommar och några fåglar sjöng sin vackra sång. Jag och Molley stod och tittade ut på vattnet och solnedgången. Molley tittade på mig med hans underbara ögon.
- Ja Molley. Om de bara visste...

//Emme

Del 11- Om de bara visste... //Emme

- Josefine! Är det du?!!

Jenny kramar om sin kusin. Se så rätt man kan ha..;)
- Jenny, jag ska cykla till hamnen nu. Ha det så kul!
Jag tar tag i min cykel och cyklar hem. Jag, mina föräldrar och några kompisar ska till hamnen idag. Det hade jag helt glömt bort! När jag kommer fram står mamma och pratar med grannen.
- Hej gumman! Vi tänkte fira midsommar här med grannen idag! säger min mamma och vinkar.
Juste! Det är ju midsommar om två dagar! Jag går in och byter om till vanliga kläder. Sen sticker jag ut i trädgården och märker att mina fyra bästa kompisar har kommit.
Anna- Ljushårig med gröna ögon. Michelle- Mörkhårig med blåa ögon. Miranda- Ljushårig med blåa ögon.
Angelika- Mörkhårig med bruna ögon.
Vi slänger oss på cyklarna och cyklar i lugn takt bort till hamnen. Havet ligger stilla och några fiskmän kommer in med sin båt i hamnen. På den lilla ängen vid hamnen går folk runt och äter glass. Alla affärer har öppet.
Vi går först in i bokhandeln där vi hittar massor av bra böcker. Men min mamma ropar på oss efter ett kort tag. Vi sätter oss på uteserveringen och äter spätta med pommes. Till efterrätt blir det en god glass.
Efter en runda uppe på kullen cyklar vi hem igen. Klockan är ungefär två och solen lyser starkt. Jag undrar vad Jenny och hennes kusin gör just nu. Kanske är de ute och rider...? När jag kommer hem tar jag och mina kompisar med oss badkläder och cyklar vidare till kiosken Bretzy. Vi handlar godis och sen tar vi strandvägen hem. Många är ute och går och hamnen är nu full av båtar som folk gör vid. Fiskmåsarna skriker och flyger omkring i hamnen. När vi kommer hem igen är klockan halv fem och mina kompisar åker hem. Jag sticker till stallet igen och rider ut en sväng med Molley. Jag är såå stolt över honom! Över det han gjorde idag. Jag rider ner till havet. Alla solare har gått hem och stranden är nästan tom. Det är bara några svanar som simmar lugnt ute på havet.
Molleys hovar sjunker djupt ner i sanden. Fyren långt ute i havet ger sitt sken på oss. Min mamma och pappa sitter redan där och erbjuder mig hallonsoda, som jag sveper på direkten. På andra sidan ligger Danmark. Det är fullt i Danmark längs horrisonten. Det ser så vackert ut. Molley tar plötsligt ett skutt och mitt glas flyger ur handen på mig. Moley springer ut i vattnet och skvätter runt omkring sig. Mina föräldrar tittar på varandra.
- Vad busig häst... säger pappa.
Om han bara visste...
Molley rider ut en bra bit och sen vänder han och kommer tillbaka med mig på ryggen förstås. När vi är uppe från vattnet rider jag hem med Molley till stallet. Varken Jenny eller Josse finns kvar...
Dock finns Frida där och hon står och väntar på mig i stallgången... Oj oj...

Del 10- Om de bara visste... //Emme

När vi kommer till Johnssons sitter Jenny på trappan till Stallstugan och gråter. Hon tittar hastigt upp på mig och flickan när vi kommer ridande på Molley.
Jag hoppar av och låter flickan släppa ut Molley i hagen och pyssla om honom.
- Vad har hänt Jenny?  frågar jag.
- Jag fick nyss ett samtal från mamma. Min kusin har rymt från sitt boende. Hennes föräldrar dog för ett år sen i en eldolycka. Så det är en elak, sur man som tar hand om min kusin... Men nu har hon rymt, med en flicka på en flugskimmel... Jag trodde först det var du och Molley, men min kusin.. Jag vet ingenting om henne, bara att hon heter Josefine och det där med hennes föräldrar... Och det där med hennes häst, förtås...Säger Jenny och suckar.
Jag tänker efter. Allting passar in på den där flickan jag räddade... Jag kollar på Molley. Molley som snart är en hamburgare som någon tuggar i sig... Nej, hemska tanke! Molley ska inte slaktas! Never!
Och jag har ju nu bevisat att han inte är omöjlig. Eller hur? Han räddade ju flickan, och då är han ju inte omöjlig, eller? Jag följer med Jenny in i stallet.
- Var tror du hon är? frågar hon.
- Ingen aning.
- Du vet att jag sa att det hänt en sak med hennes häst?
- M, du sa det ju nyss.
- Jo, hennes häst finns faktiskt här. Fast hon vet inte om det... Hon hade sin häst Molle här för någon vecka sen, men Frida blev trött på Molle, så hon färgade om Molle och sa till Jesefine att Molle sprungit iväg. Frida verkar snäll men hon är sträng, och kan vara elak. Hon brydde sig inte om att Molle var Josefines egna häst, utan struntade i det och bad Josefine att lämna stallet. Ingen häst, ingen mening att vara här. Fridas ord, säger Jenny och går fram till Zilleys box.
- Så du menar... Att du känner Josefine?
- Nej, jag vet inte ens vem hon var föränn mamma berättade. Min mamma bad mig gå hit för att prata med Frida om Molle. Men Frida var så snäll mot mig och gav mig uppgiften att ta hand om Zilley. Och det erbjudandet tackar man inte nej till om man är hästtokig.
- Så... Det var då du började jobba här? frågar jag och Jenny ler mot mig.
- Ja, precis. Och några dagar efter att jag tackat ja till erbjudandet hittar jag Josefines halsband hängande på en spik i Zilleys box. Och när jag ska mocka hittar jag ett foto på Molle och Josefine. Zilley är Molle.
Jenny suckar och klappa Zilley- eller vad han nu heter- på mulen. Han blundar och nickar.
- Okej, så du lotsades tycka om Zilley för Josefines skull?
- Ja, precis. Eller, inte riktigt. Jag har alltid varit avund på Josse för att hon hade en sån fin häst. Så mina känslor för Zilley var äkta. Jenny tittar på mig med blanka ögon.
- Kom Jenny. Jag har en sak att via dig..
Jag går ut till flickan och Molley.
- Ni två, ni är kusiner va?
- Är... Är vi? Flickan tittar storögt på Jenny.
- Är vi Emma? Skulle inte tro.. säger Jenny men flickan avbryter henne:
- Jag har aldrig haft nån kusin, förutom Jenny men...
- Josefine! Är det du?!!

Del 9- Om de bara visste... //Emme

Vi galopperar in i en skog. Jag saktar ner Molley och när han stannat hoppar jag av och hjälper sen flickan av från Molleys rygg. Hon gråter fortfarande och trillar ihop när jag släpper taget om henne.
- Vem var mannen? frågar jag och tjejen tittar hastigt upp på mig. Hon släpper inte blicken och jag faller djupare och djupae in i hennes ljusblå ögon. De känns kalla som is.
- Han är en hemsk man. Eftersom mina föräldrar inte längre finns tar han hand om mig. Men jag önskar att det var någon annan än han som tog hand om mig...
Flickan tittar bort. Jag hjälper henne upp på fötter och hon går fram till Molley med snabba steg. Molley är helt slut och står och hämtar sig vid ett träd i skuggan, där jag bundit fast honom. Tjejen klappar honom på mulen och han blundar och njuter.
- Visst är han fin, säger jag till flickan.
- Han är fin och en vinnare. Jag vet ingen häst som sprungit så fort. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig, säger flickan till mig. Jag ler.
- Tacka honom. Det var han som förde oss hit, svarar jag och klappar Molley på den blöta halsen av svett.
- Ja, men det var ju du som hjälpte mig.
- Ja, jag och han, Molley...
- Molley? Vad fint namn! Min förra häst hette Molle och är försvunnen... Tror du att du har sett honom? frågar tjejen och jag skakar sakta på huvudet. Nej, jag har inte sett någon Molle vad jag vet...
- Hur ser han ut?
- Som han där Zilley. Exakt som Zilley.
- Okej. Jag förstår. Men när försvann han där Molle?
- För en vecka sen. Jag hade honom på Johnssons stall och en dag bara han försvann.
Flickan lutar sitt huvud mot Molleys panna.
- Men... Du, vi rider tillbaka till stallet. Han kanske håller till där någonstans...
Jag vet själv inte vad jag hade väntat mig, men inte det jag fick reda på iallafall....

Det är inte alltid som det ser ut att vara...

Del 8- Om de bara visste... //Emme

Jag går fram till kontoret. Jag hör ingenting där inifrån. Jag knackar på dörren.
- Jenny! Öppna, vi måste prata!
Ingenting händer. Tårarna trycker på bakom ögonlocken. Vad kommer hända med Molley om inte jag lyckas få pli på honom? Det är en häst inte en hund, men det måste gå! Jag älskar Molley såå mycket....
Även om han är busig och envis förtjänar han inte att bli slaktad. När jag precis ska gå öppnar Jenny dörren. Hon gråter. Jag frågar hur det är med henne, om hon mår bra. Hon skakar och hämtar en hink med morötter. Hon säger ingenting men ger mig den gula lappen jag läst nyss, men kastat ner på marken.
- Jag har redan läst den... Hon nickar och ger Molley morötterna.
- Vem ringde du? frågar jag och Jenny bara skakar på huvudet.
- Glöm det... Bara glöm det...
- Men Jenny... Du brukar aldrig gråta..
- Men nu gör jag det.. För din skull...
- För min skull? Men jag vill inte att du ska gråta Jenny. Och inte Zilley heller, var han än befinner sig...
Jenny tittar oroligt omkring sig och hennes mun formas till ett stort O.
- Var.. är han? Och Freddy? Emma, var är dom? frågar hon och springer in i hagen. Jag tittar bort på den trasiga delen av staketet. Jenny sätter sig på huk vid staketet som är trasigt.
- Det är inte Freddy eller Zilley som gjort det här... säger Jenny och reser sig upp. Hon går fram till mig.
- Vi måste ut och leta efter dom. Hur många har vi kvar?
- Vi har alla kvar. Du kan ta Ylkex så tar jag Molley.
- Bra. Om vi hittar dom har du bevisat att Molley kan uppföra sig..
Vi går snabbt in i stallet och sadlar våra hästar. Molley känner på sig att något viktigt är på gång, så han står lungt och busar inte. Det går fort att sadla honom och jag och Jenny sticker iväg till skogen så fort vi hoppat upp i sadlarna. Molley är pigg, och så fort jag ber han öka lyder han mig. Jenny följe mig, hack i häl.
Hennes häst, som hon aldrig annars brukar rida, är snabb och håller ett bra tempo. Vi försöker se vart Freddy och Zilely tagit vägen. Vi ser Freddy ligga ner på en gäsmatta och rulla sig. Han reser sig hastigt upp när vi kommer närmare.
- Freddy! Kom genast hit! ropar jag och Freddy springer ivrigt fram till oss. Han verkar inte förstå vad han gjort.
- Var är Zilley? frågar Jenny argt och Freddy vänder sig om, med rumpan mot oss.
- Jag följer efter. Stanna du här, Jenny, säger jag och manar på Molley. Han galopperar ifatt Freddy, som svänger runt husknuten.
- Kom igen Molley. Jag litar på dig, oavsett vad. Bevisa nu att du går att lita på, viskar jag i hans öra och han blir spetsar sina öron och hans sätt att gå på blir mer allvarligare. Freddy leder oss till en altan. Han frustar och jag får genast syn på Zilley. En tjej sitter uppe på hans rygg och hennes långa flätor når ner till hennes höfter. Hon tittar skrämt på mig.
- Vad gör du här? I min trädgård? frågar hon och Zilley tittar på mig. Han går fram till mig när jag plcokar fram en morot, som jag räcker honom.
- Nej, avd gör du Molle? frågar tjejen och försöker styra bort Zilley. Men han är fest vid moroten. Han tuggar snabbt i sig moroten. Sen tittar han på mig medan han tuggar så att salivet sprutar.
- Jag har inga fler, säger jag och Zilley gnuggar sitt huvud mot Molley.
- Kallar du Zilley för Molle? frågar jag tjejen. Hon tittar frågande på mig.
- Han heter Molle. Han är min, säger hon och tittar argt på mig.
- Nej han heter faktiskt Zilley och tillhör inte dig. Även om du verkligen vill tro det...
Jag känner mig dum och elak, men detta är det enda rätta. Zilley är Zilley och tillhör Johnssons. Eller, vad vet jag? Men så länge jag varit på stallet har Zilley varit där. Tjejen börjar gråta och lutar sig mot Zilley. Jag kasar av Molley och hjälper flickan ner. Jag låter henne gråta ut. En man kommer utspringandes från altandörrarna med ett basebollsträ i handen.
- Arg! skriker han och kommer närmare mig, tjejen och hästarna.
Freddy och Zilley galopperar iväg från oss. panikslagna. Tjejen tittar hastigt upp.
- Kom, vi rider iväg härifrån på min häst, Molley. Han är jätte snäll, så du kan vara trygg hos honom. Jag hjälper henne fort upp på Molleys rygg,sen hoppar jag också upp.
Vi galopperar i sista sekund bort från trädgården. Jenny befinner sig inte någonstans. Jag manar på Molley och han ökar farten. Jag känner mig stressad. Vem var mannen? Flickans pappa? Var det hennes tomt över huvud taget? Vi rider förbi Johnssons stall. Jenny släpper ut Ylkex i hagen längst bort. Hon tittar oroligt på mig när jag galopperar förbi. Jag tecknar åt henne att hon inte ska oroa sig. Hon säger varken ja eller nej. Men jag fortsätter att mana på Molley. Han galopperar fort nu och han busar inget. Han känns normal och jag älskar honom mer än förut. Min underbara häst(Y)

Molley, min underbara häst...
Utan honom är jag inte hel
det frida sa var så fel

Del 7- Om de bara visste... //Emme

- Behöver du en morot?
Jag springer och hämtar en hink fylld med morötter. Freddy gillar inte när man bjussar honom på mat när han är sur och arg.
- Killen, du vet att Zilley är där ute och väntar på dig. Så lugna ner dig.
När Freddy hör namnet Zilley blir han glad och gnäggar förtjust.
Jag går in till honom och leder ut honom i hagen där Zilley befinner sig. När jag satt på haspen på grinden till hagen undrar jag vad Jenny gör. Det har gått ett bra tag nu. Vad gör hon egentligen? Ljög hon, eller ringer hon på riktigt ett viktigt samtal? Molley dunkar i sin boxvägg. Jag går fram till honom och flätar in mina fingrar i hans man. Han blundar och vilar sitt ena ben. Jag hör ett brak ute på gården och drar med mig Molley ut, eftersom han ändå ska ut till en av hagarna. Staketet ut mot skogen är trasigt. Någon har tagit isönder det. Troligtvis Zilley och Freddy. Men varför? Molley blir pigg när han ser hålet i staketet. Han tror att jag tänker släppa ut honom där, så att han kan rymma. Jag binder fast honom i kroken vid kontorsrummet. När jag passerar anslagstavlan trampar jag i något. Inte hästskit, halm eller dygnblöt spån, utan pappret Jenny läst innan idag. Det som förut satt på anslagstavlan. Jag tar upp det och skummar igenom det.
Kära Stallmedlemmar.
Jag, Frida, har kommit fram till en sak. Jag är hemsk ledsen Emma, men jag måste sålja Molley. Han gör ingen nytta, förstör bara vardagen för oss andra. Dem eventuella köparna köper honom till slakt i övermorgon. Njut av tiden han fortfarande är vid liv, Emma.
MVH     //Frida
Mina ögon fylls med tårar. Slakt. Dom ska slakta min häst. Nej, det kunde inte vara sant..
Det fick inte vara sant...  Nu när jag lovat att få pli på honom. Nu är det brottom, att bevisa att Molley inte är hopplös. Nu, är det upp till bevis.

Del 6 - Om de bara visste... //Emme

- För- örlåt Jenny... Jag tänkte... Liksom bara vara... Snäll....
- Du är otroligt snäll, Emma. Du har inte gjort något dumt eller elakt om du nu tror det.. Du är för snäll, Emma, säger Jenny hest och klappar mig på axeln.
- Men Jenny... Varför gråter du?
Hon tittar på mig och torkar bort tårarna.
- Grät, menar du väl? rättar hon och går bort till personalrummet, där annars Frida brukar sitta.
- Du får gärna sadla av Zilley, släppa ut hästarna ihagen, ge dom vattenoch sen förbereda deras lunch, säger Jenny med ryggen mot mig och öppnar dörren till kontoret.
- Men vart ska du då? Tänker du bara smita eller? skrattar jag och försöker skoja bort det pinsmma läget, men Jenny tycker inte alls att det är kul, utan ger mig bara en allvarlig blick.
- Jag måste ringa ett viktigt samtal . Stör mig inte är du snäll...
Hon låser dörren efter sig och Zilley ger mig en arg blick när jag går fram till honom. Jag tar av sadeln och när jag ska bort till sadelkammaren sparkar Zilley efter mig. Hans ögon är dragna bakåt och hans ögon vita.
Såhär brukar han aldrig uppföra sig. Jag hämtar en morot till honom, som han glufsar i sig på direkten. Han buffar tiggande på mig och jag skrattar.
- Hörru du du. Är det läge att vara glad nu eller? Skulle inte tro det va?
Jag leder ut honom till den tomma hagen. När jag ska gå in i stallet igen för att hämta de andra hästarna gnäggar Zilley sorgset bakom mig. Jag vänder mig om och tittar på honom.
- Vad är det killen? Längtar du också efter Freddy?
Zilley gnäggar och backar skrämt bakåt. Jag går snabbt in i stallet till Freddys box. Han steppar otåligt på halmen och öronen är dragna bakåt.
- Behöver du också en morot?

Fortsättning Följer...

Del 5- Om de bara visste... //Emme

Jenny lyckas inte rida ifatt oss. Men jag behöver ändå inte hennes hjälp. Jag tar sats och drar hårt i tyglarna och Molley stannar tvärt. Detta är inte första gången som han gör såhär. Jag låter honom stå stilla och hämta andan medan jag väntar in Jenny. Jag kan höra Zilleys enorma hovar träffa marken med mycket kraft. När Jenny äntligen kommer har vi stått i skogen ett bra tag.
- Emma! Du måste få pli på din häst. Han får inte göra så! Du kan slå dig väldigt illa! Snälla du, låt någon annan ta hand om denna hemska häst.
- Men Jenny, du vet hur mycket jag jag gillar Molley. Han betyder så mycket för mig!
- Och ditt liv betyder mycket för mig. Denna hästen vet inte vad den gör, den kan kanske till och med döda dig!
Jag vet att det är en överdrift. Molley skulle aldrig döda någon,och defenitift inte mig. Jenny tittar oroligt på mig.
- Du har fel, så fel.. Molley är bara en busig ponny. Jag kan få ordning på honom Jag lovar, Jenny!
- Okej, men då måste du först bevisa det.
- Javisst, men det kan ta ett tag.
- Såklart. Ta den tid du behöver.
Jenny rider iväg från mig. Varför sa jag så? Det är ju nästan omöjligt att få pli på Molley...
- Kommer du? ropar Jenny till mig och jag rider snabbt ifatt henne.
Jag och Jenny pratar högt med varandra på vägen hem. Vi är inte ovänner, som jag trodde att vi skulle bli. Snarare tvärtom. Vi är tajtare nu, än vi någonsin varit! Molley håller sig lugn och går fint, och han busar faktiskt inte en enda gång.
- Då är det äntligen Sommarlov! säger Jenny och travar fram till Stallet. När Molley får syn på det blir han alldeles till sig och galopperar bort till hagen där han och Freddy brukar stå.
Molley gnäggar lägntansfullt och böjer ner huvudet när han inte får något svar. Jag klappar honom på halsen och hoppar av. Jag leder min häst in i hans box.
Jenny står vid anslagstavlan och inspekterar ett gult papper som är slarvigt uppsatt. Zilley har hon knutit upp i stallgången.
Jag går in med Molleys sadel i sadelkammaren. När jag kommer ut igen står Jenny kvar där jag lämnat henne.
- Jenny, hur mår du egentligen?
Jag går fram till henne. Hon håller pappret stadigt mellan hennes fingrar. Hon tittar tomt framför sig och hennes underläpp darrar.
- Jenny? Hennes ögon är blanka och hennes ansikte blekt. Zilley gnäggar och stampar trotsigt i betonggolvet. Han tittar irriterat på mig och Jenny.
- Ska jag sadla av Zilley åt dig? frågar jag. En tår faller sakta, sakta nerför Jennys kinder, och jag förstår inte riktigt vad som händer. Har jag gjort något fel? Eller, är det lappen som har något med saken och göra?

Hästlivet är så underbart...!

Del 4 - Om de bara visste... //Emme

Jag ler lite för mig själv när jag tänker på att Molley är så glad för godsaker.
- Nej, tigga får du inte göra, Molley, Men ut och rida ska vi.
Jag trär på honom hans träns och leder ut honom från hagen. Marken är mjuk och det luktar underbart- häst.
Jag ställer Molley i stallgången och borstar honom. Eftersom han rullat sig i leran blir det ett stort dammoln när jag drar över områdena med intorkad lera. Han fnyser och ruskar på sig. Min stallkompis Jenny kommer fram till mig.
- Vad tidigt du är här. Men det är ju bara bra. Vi har hand om hela gården idag. Frida har gett personalen ledigt och stallmedlemmarna skulle till ett badhus och umgås hela dagen. Så det är bara vi 2 här idag.
Jenny ler och klappar Molley på halsen.
- Okej.. Vad exakt innebär det? frågar jag.
- Jo, vi ska mata hästarna, ta ut dom från hagarna, och vissa ska vi rida eftersom de blir väldigt aggressiva om ingen rider dom. Det verkar faktiskt kul! Eller hur?
- Jo jätte, svarar jag och sätter sadeln på Molley. Den bruna hästen, Freddy, i en spilta sparkar i boxväggen och gnäggar irriterat. Molley svarar och rycker envist med huvudet. Han tittar surt på mig och steppar nervöst på den plats han står på.
- Nej Molley! Sluta! Vi ska bara ut på en snabb promenad, Freddy står kvar här när vi kommer tillbaka, säger jag lugnt och Molley slappnar av en aning. Jag leder ut honom på grusplanen. Jenny kommer ridande mot mig på hennes häst Zilley. Zilley är en D- Ponny som är ljusbrun med en väldigt fin gångstil.
- Ska vi rida ut en sväng? Gården klarar sig.
Jenny ler och nickar bort mot skogen tätt intill Johnssons tomt. Jag nickar och hoppar upp i sadeln.
Molley nickar trotsigt med huvudet. När jag trycker till med hälarna i sidan på honom tar han ett långt skutt och galopperar iväg, bort från gården. Jag klämmer mig fast med händer och ben. Molley springer in i skogen och det går inte att få stopp på honom. Om mamma och pappa skulle få reda på att Molley gjorde så här nästan varje gång vi var ute och red, skulle de förbjuda mig att träffa Molley igen. Och jag skulle inte få rida mer i mitt liv.
Mitt liv skulle vara över....
 //Emme

Del 3- Om de bara visste... //Emme

- Det är bara en fågel! skrattar min mamma utifrån. Jag rusar ut till henne.
Doften från det nyklippta gräset tränger sig in i mina näsborrar. Min mamma ler vänligt mot mig.
- Hittade du några frallor? frågade min mamma och satte sig ner bakom mig i soffan. Min pappa går ut från vedboden och kommer fram till mig.
- Jaså, nu är du här. Jag trodde nästan att du blivit bortrövad av frallorna, skrattar min pappa. Han häller upp kaffe i sin kopp och jag sätter mig ner i soffan bredvid min mamma och brer en fralla åt mig, en ostfralla med många ostbubblor i. Det knastrar härligt när jag biter i den. Någon knäcker grenar inne i skogen.
Kanske ett djur? Både mamma och pappa tittar nyfiket in i skogen.
- Får vi besök? skrattar mamma och reser sig upp. En älg kliver nyfiket fram, på lagom avstånd, och tittar nyfiket på oss. Mamma sätter sig ner igen och pappa slänger in en skinkbit i skogen till älgen.
- En älg. Ser man på. Jag reser mig upp och älgen springer skrämt in i skogen igen så att man inte kan se den.
Mina föräldrar tittar frågande på mig.
- Vad var det där bra för? frågar de. Jag ignorerar frågan och säger bara:
- Jag måste iväg till Molley. Han väntar på mig där.
Molley är min häst. Eller, sköthäst. På stallet Johnssons har jag fått i uppdrag att ta hand om Molley, för ägaren tycker att Molley är väldigt dum och ingen har anmält sig till att ta hand om honom. Mina föräldrar hade satt in en annons i tidningen, sköthäst sökes, och då kontaktade Johnssons ägare mig, Frida Johnssons.
Jag blev överlycklig och nu jobbar jag där varje dag. Molley är inte alls så elak och bångstyrig som alla säger.
Visst är han lite envis, men inte dum. Molley är den finaste hästen jag någonsin sett. Han är en flugskimmel med vit, välkammad man och ett sött ansikte. Han är den busigaste hästen på ridskolan, men det hindrar inte mig från att ta hand om honom. Jag går in och hämtar mina ridgrejer och cyklar lugnt iväg till ridskolan, där min älskade Molley finns. Gruset knastrar härligt under cykelns däck när jag cyklar in på Johnssons tomt. Hästarna tittar på mig och vissa gnäggar välkomnande. Jag ställer cykeln mot husväggen och hämtar Molleys träns som hänger på en spik på staketet i hagen. När jag går in i hagen kommer Molley springandes mot mig i full galopp. Jag backar automatiskt bakåt ett steg. Molley är faktiskt tillräckligt stor för att välta omkull en människa. Han skulle såklart aldrig göra det med vilje, men om han är klumpig kan han snubbla på hans ben eller något och trilla över någon. Man kan ju skada sig allvarligt. Molley nosar nyfiket på mina fickor för att se om jag har med några godsaker till honom. När han upptäcker att jag inte har det tittar han sorgset på mig. Det gör ont i en när hans blanka ögon borrar sig in i en. Vad ska jag göra? En klump sätter sig i halsen på mig när Molley låter sitt huvud dras ner mot marken. Han tittar fortfarande lika sorgset på mig. Jag känner mig dum. Varför gör han så här mot mig? Hästlivet Äger! //Emme

Del 2- Om de bara visste... //Emme

Jag hör en vissling som skär genom luften. Hunden springer tvärt bort från mig. En man går förbi mig med hunden vid sin sida, antagligen hundägaren.
Jag reser mig upp och fortsätter min joggingtur ner till havet. En surfare surfar långt ute på havet, bakom en motorbåt. Fiskmåsarna skriker högt ovanför mig. Jag springer vidare, hem till min stuga igen. Dörren till uterummet står på glänt.
- Blir det någon frukost? ropar min mamma från uteplatsen. Shit! Det var ju jag som skulle fixa frukosten idag!
- Jadå. Vänta lite bara. Jag springer in och byter om till vanliga kläder. Sen slänger jag mig på cykeln. Jag cyklar lugnt in i villagatorna. Korsvirkeshusen ser så fina ut när solen lyser på dom. En katt sitter på en sten och tittar på mig. Jag vikar glatt och cyklar sen ner till den gamla möllan. Folk cyklar omkring och hejar på alla de möter. En trevlig liten stad man bor i. Ett bageri har dörren öppen och doften från de nybakta bullarna strömmar ut och blandas med doften av sommar. Jag cyklar vidare till cafeet Rosens Café. Blommorna från Kalifornia är redan utsatta på hyllorna och doftar underbart. Jag ställer min cykel i cykelstället utanför Rosens Café och går in.
Det finns inga gäster och det enda man hör är bagaren som håller på inne i köket.
- Vad skulle du vilja ha då? frågar tjejen bakom disken. Hennes ljusa flätor står rakt ut på var sida om hennes ansikte. Hennes ögon är stora och bruna.
- 2 ostfrallor, 5 birkes, 2 chokladbollar..
Jag betalar och går ut med mina två påsar med morgon frallor.
Jag ställer påsarna i cykelkorgen och trampar iväg. Luften är sval och solen lyser starkt. När jag svänger in på vår parkering känner jag doften av nyklippt gräs. Jag kan höra surrandet från vår gamla gräsklippare. Jag ställer cykeln under ett träd och går in i uterummet. Tidningen ligger framme på bordet med en kopp kaffe. Jag går nyfiket fram till tidningen. Det står om värmen som är på väg- den varmaste sommaren någonsin! Ryssvärmen som kommer för tredje gången i rad. Och åskan vi får på köpet.
Jag märker att jag bara står med bullpåsarna i händerna. Radion står på inne i köket, på lagom hög volym.
Jag lägger upp bullarna på skärbrädan och skär upp bulle efter bulle. Sen tar jag fram en djup korg och lägger bullarna där i. När jag ska gå ut till uteserveringen ser jag något stort och svart i ögonvrån. Något stort, svart och flaxande kommer emot mig, inifrån huset. Vad kan det vara? Fågel? Nej, inte inomhus. Eller..? //Emme
 

Del 1- Om de bara visste... //Emme

Första sommarlovs dagen vaknade jag klockan sex av min väckarklocka. Jag öppnar dörren som leder ut till trädgården. Den tidiga morgonsolen står högt på himlen. Luften är sval och det luktar sommar. Äventyr.
på bordet vid den lilla uteservering står en blomkruka med lavendel i. Humlorna flyger omkring den som ivriga hundar runt sin mat. Mina nyinköpta skor är otroligt bekväma. Daggen ligger och glänser i gräset. Inne i skogen står ett rådjur och tittar på mig. Hennes öron pekar framåt och ansiktet är vackert. Jag tar bakvägen runt huset för att inte passera rådjuret och skrämma iväg det. Jag springer ner på stranden. En hundägare står och snackar i telefon samtidigt som hunden går fritt bland blommorna. Jag tar och springer på grusvägen, vidare bort till hamnen. En fiskebåt puttrar ut från den lugna hamnen. Jag saktar inte in för att se vart den åker, utan fortsätter bara bort till campingen. vid denna tiden på året står husvagnarna uppradade lite här och där på den lilla ytan där de har fått tillåtelse att stå. Jag sticker upp mot campingens kiosk. En kille med mustasch står bakom disken och ler fånigt mot mig. Kylen och frysdisken med glass brummar ikapp. Jag sätter en slinga bakom örat.
- Vad önskas? frågar killen.
- En ramlösa, svarar jag och plockar ut en från kylen och sätter den på disken framför mig. jag betalar, och springer vidare. Träden prasslar härligt ovanför mig. Det känns skönt att sommaren är här. Visst kändes det synd att lämna klassen, men jag har ett helt lov framför mig och då kommer jag säkert få tid till att umgås med dom.
Jag tar vägen förbi vattentornet när jag springer hem igen. Den är stor, och den orangea färgen håller på att flagna av. En buske bakom tornet är full med blåbär. Jag proppar munnen full med bär, och upptäcker sedan att mina fingrar blivit blåa. Jag tar fram min ramlösa och sköljer av saften med kolsyran.
Jag går bort till ett ställe där blommorna växer för fullt. Jag tar sats och slänger mig ner bland dom. När jag ska resa mig upp lägger jag märke till några ljud från min högra sida. Någon kommer emot mig. Jag tittar hastigt dit och får se en Schäffer komma springandes emot mig. Den blottar sina tänder och saliven rinner från dens käkar. Vad ska jag göra? Jag hinner i vilket fall som helst inte resa mig upp och springa därifrån... //Emme