måndag 30 juli 2012

3096 Dagar //Emme

Den 2 mars 1998 blev tioåriga Natascha Kampusch överfallen och bortförd på väg till skolan. I över åtta år hölls hon inspärrad i ett specialbyggt ljudisolerat källarutrymme hos en man vid namn Wolfgang Priklopil. Fullkomligt utlämnad till förövarens nycker tvingades hon utstå såväl fysisk som psykisk misshandel, utan att veta om hon någonsin skulle bli fri igen. När hon som artonåring slutligen lyckades fly var hennes barndom över.

Med 3096 dagar tar Natascha Kampusch tillbaka makten över sin egen historia, från uppväxten och kidnappningen fram till utbrytningen och Priklopils självmord. 










Titel: 3096 Dagar
Författare: Natascha Kampusch
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789174292268
Utläst: 5/7-12 



Språket: 

Jag förstod det mesta i boken. 
Jag förstod allt. 
Och det är väl inte alltid det positiva. 


Karaktärerna: 
Jag är rejält omkullvält efter den här boken. 
Flera gånger under bokens gång slog jag handen för munnen, tittade bort från texten, för det var så fruktansvärt. 
Även den här boken, såsom Jag är femton år och jag vill inte dö, är det här också en självbiografi. 
Det vill säga, personerna i boken finns/har funnits på riktigt. 
Och jag måste medge, att det är hemskt. 
Att en så sjuk människa- som han som kidnappade Natashca- har funnits. 


Kommentar: 
Jag slås omkull, gång på gång när jag läser självbiografier. 
Jag har, efter 3096 Dagar, slutat läsa självbiografier. 
Jag känner att jag inte klarar av att läsa de, för de är så fruktansvärda. 
Vilken börda det måste vara för författaren, som vart med om allt hon ska skriva om, ska sammanfatta allt det hemska, till en bok. Som folk sen ska läsa. 
Det är kanske skönt, att lätta och låta andra få veta, men tänk ändå, att blicka tillbaka, snudda vid allt det hemska gång på gång.. 

Har för mig att även den här boken köpte jag i en mataffär. 
När jag kollade på titeln trodde jag att det skulle handla om en flicka som var inspärrad i en källare för att hon.. Ja, jag vet inte, var farlig eller något..? 
Tyckte den påminde om succé boken Rör mig inte, som jag ännu inte läst. 
Men, som med den förra självbiografin jag läste, så insåg jag ganska snart att den här också var baserad på sann historia. 
Och jag gav mig på den, läste och läste.. 
Den kändes så mycket längre än sidantalet sa att den skulle vara. 
Den kändes evighetslång. 
Den ville aldrig ta slut. 
Men när den väl gjorde det, var jag paff, tagen rörd.. 
.. Och sanningen kom upp till ytan. 
Det kan hända. Det HAR hänt. Och jag tror inte Natascha är den enda som utsatts för sånt här, för i tidningarna kan man läsa om försvunna barn, som aldrig kommit tillbaka. 

Betyg: 2.5/5 


Vad tycker ni om böcker som är baserade på sanna händelser? Håller ni med mig, eller är ni tvärt emot? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar