Recension: Candide eller optimismen //Zozzo

Candide (den uppriktige) råkar ut för praktiskt taget allt ont, hemskt och fasansfullt som kan hända en människa, men han förlorar aldrig sin optimism. Enligt undertiteln handlar Candide om optimismen, men brättelsen är mycket mer än en vedergällning av Liebniz teori om att den värld vi bebor är ''den bästa av alla världar''. Den lilla grupp som så anspråkslöst startar ett nytt liv i slutet av boken är ett miniatyrsamhälle med utvecklingsmöjligheter. Landet Eldorado i Candide är en utopi som väl också Voltaire ansåg omöjlig att förverkliga, men en värld att eftersträva.




Titel: Candide eller Optimismen
Originaltitel: Candide ou l'optimisme
Serie: ---
Författare: Voltaire
Utgivningsdatum: April 2010
ISBN: 9789188680051

Detta måste ha varit en av de rörigaste böckerna jag någonsin läst. Jag tyckte att det var väldigt svårt att hänga med i boken i början. Jag förstod inte alltid vad som hände eftersom det gick så fort och var så rörigt. När jag hade läst lite mer än halvvägs tyckte jag att den började bli intressant eftersom det var då Candide började tvivla på kyrkan och man såg hur han, som alltid trott på att det bara fanns gott i världen, började inse att det inte stämde. Han började ifrågasätta mer och sökte efter svar, och man såg hur han insåg att jorden inte bara har goda saker för oss, utan även onda.

Candides tänkande framstår i böckerna i form av dialoger, där han filosoferar med andra kring världens frågor; Varför finns det så mycket ondska i världen? Är bibeln sann? Varför har världen skapats? Detta är typiska frågor som fanns under upplysningen, som Voltaire ofta tar upp i boken, och det är det som intresserar mig så mycket. Att få se hur man tänkte under upplysningen och hur man äntligen började ifrågasätta.

Boken verkar dock inte vara lika viktig idag, eftersom vi i dagens samhälle växer upp med kunskap och en kyrka som inte har lika stor makt som förr, och därför tycker inte jag att den var lika bra som många säkert tyckt då den publicerades. Under den tid som boken skrevs växte folket upp med att endast tro på kyrkan och inte ifrågasätta Gud. Därför var den så revolutionerande på den tiden och detta gjorde att väldigt många blev intresserade av den.
Jag tyckte alltså att den var intressant att läsa och den blev väldigt bra under den sista halvan, men det som jag inte gillade så mycket var att otäckheterna i boken ibland kändes lite väl för orealistiskt hemska. Många gånger dog några i boken, för att sedan återuppstå igen, och därför känns inte boken så trovärdig. Dock sånt var väldigt roligt att få läsa också.

Det jag minns mest från boken var den sista meningen ”[…] men nu måste vi odla vår trädgård.” och det som gör detta citat så intressant är just att det sammanfattar hela bokens budskap. Jag tolkar citatet, precis som många andra, som att man inte bör ifrågasätta gud eller livets existens, eftersom det inte leder någonvart. Jag tyckte också att det kan visa att Voltaire uppmanar till att man ska sträva efter att utveckla och ständigt arbeta för att göra det bättre. En trädgård kräver tid och arbete och kan alltid utvecklas, precis som samhället, och det var detta jag tyckte bokens budskap var.

Jag känner även att jag tycker om boken mer när jag tänker på den, eftersom det som gjorde boken så bra var filosofin och buskapet, inte själva händelserna. Därför tyckte jag att boken var ganska tråkig och ointressant att läsa, eftersom det bara hände en massa overkliga saker hela tiden, men efteråt tänker jag att den var väldigt bra just på grund av att författaren fick fram ett så bra budskap och det är detta som lever kvar med en när man läst ut boken.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att den var otroligt rörig och därför gillade jag inte den så mycket. Den sista delen av boken blev jag väldigt intresserad för att man tydligt såg hur boken speglade samhället under upplysningen, och detta gör verkligen den värd att läsa!

Betyg: 3/5
//Zozzo