Recension: Rör mig inte //Zozzo

Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig. Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg.

Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu.

Titel: Rör mig inte
Orignaltitel: Shatter Me
Författare: Tahereh Mafi
Serie: Shatter Me #1
Förlag: B. Wahlströms
Utgiven: April 2012
Sidor: 303

När jag började läsa denna hade jag inga förväntningar alls. Jag har sett en massa recensioner där de tyckte att boken var "okej". Men jag blev fast efter bara första meningen. Den var så otroligt bra! Det hände saker hela tiden, och om inte så var det fortfarande spännande på något sätt. Det fanns nästan inte något tillfälle då jag visste vad som skulle hände, jag hade verkligen ingen aning. När jag väl trodde att jag visste vad som skulle hända så hände det jag minst förväntat mig. Direkt när jag stängt boken ville jag direkt läsa om boken igen. Hur ska jag klara av att vänta på uppföljaren?

Det som var mest intressant med boken var när det kom genomstrukna meningar. Det var väldigt häftigt tycker jag. Varje gång jag hör talas om titeln på boken tänker jag direkt på att det var den boken som hade de genomstrukna meningarna. Det var ganska smart. Man fick veta vad hon egentligen tänkte, men som hon inte fick tänka. Är det så man kan förklara det? De genomstrukna meningarna var ord som hon kände och tänkte, men som hon aldrig berätta för någon eller tillät sig själv att tänka. Väldigt, väldigt häftigt.

Och så har vi karaktärerna. Adam var verkligen den man minst tänkt sig att han skulle vara. När man först lär känna honom i boken tror man att han är en riktig skitstövel, men man får reda på senare i boken varför han gjorde som han gjorde.
Huvudpersonen ser jag verkligen upp till. Allt kändes så himla verkligt. När jag läste om att hennes beröring var dödlig och om hur hon hade växt upp så bröt jag nästan ihop. Jag kom på mig själv med att tänka "Varför jag? Jag orkar inte detta" om och om igen. Jag skulle aldrig klara av att leva sådär. Och därför ser jag upp till henne, för att hon är så otroligt stark. Hennes uppväxt hade varit så fruktansvärd, men hon gav ändå inte upp. Alla i hennes omgivning var taskiga mot henne, men hon var fortfarande snäll mot alla. När någon som hade varit taskig mot henne hamnade i trubbel så tog hon skulden. Jag skulle inte bry mig ifall den här personen råkade illa ut. Jag skulle tänkt att det var rätt åt henne/honom. Men huvudpersonen, ja. Vad ska jag säga. Vi behöver fler som henne i världen. (Fast helst utan dödlig beröring).

Jag märkte precis att jag bara har skrivit positiva saker, men jag kommer inte på något negativt med boken. Inte något alls. Den är superbra, så läs den!

Första meningen: Jag har varit inlåst i 264 dagar.

Citat:"Gå och lägg dig."
"Dra åt helvete."
 Han gnisslar tänder. Går mot dörren. "Jag jobbar på det."
 s. 103

Betyg: 5/5

//Zozzo