Del 5- Om de bara visste... //Emme

Jenny lyckas inte rida ifatt oss. Men jag behöver ändå inte hennes hjälp. Jag tar sats och drar hårt i tyglarna och Molley stannar tvärt. Detta är inte första gången som han gör såhär. Jag låter honom stå stilla och hämta andan medan jag väntar in Jenny. Jag kan höra Zilleys enorma hovar träffa marken med mycket kraft. När Jenny äntligen kommer har vi stått i skogen ett bra tag.
- Emma! Du måste få pli på din häst. Han får inte göra så! Du kan slå dig väldigt illa! Snälla du, låt någon annan ta hand om denna hemska häst.
- Men Jenny, du vet hur mycket jag jag gillar Molley. Han betyder så mycket för mig!
- Och ditt liv betyder mycket för mig. Denna hästen vet inte vad den gör, den kan kanske till och med döda dig!
Jag vet att det är en överdrift. Molley skulle aldrig döda någon,och defenitift inte mig. Jenny tittar oroligt på mig.
- Du har fel, så fel.. Molley är bara en busig ponny. Jag kan få ordning på honom Jag lovar, Jenny!
- Okej, men då måste du först bevisa det.
- Javisst, men det kan ta ett tag.
- Såklart. Ta den tid du behöver.
Jenny rider iväg från mig. Varför sa jag så? Det är ju nästan omöjligt att få pli på Molley...
- Kommer du? ropar Jenny till mig och jag rider snabbt ifatt henne.
Jag och Jenny pratar högt med varandra på vägen hem. Vi är inte ovänner, som jag trodde att vi skulle bli. Snarare tvärtom. Vi är tajtare nu, än vi någonsin varit! Molley håller sig lugn och går fint, och han busar faktiskt inte en enda gång.
- Då är det äntligen Sommarlov! säger Jenny och travar fram till Stallet. När Molley får syn på det blir han alldeles till sig och galopperar bort till hagen där han och Freddy brukar stå.
Molley gnäggar lägntansfullt och böjer ner huvudet när han inte får något svar. Jag klappar honom på halsen och hoppar av. Jag leder min häst in i hans box.
Jenny står vid anslagstavlan och inspekterar ett gult papper som är slarvigt uppsatt. Zilley har hon knutit upp i stallgången.
Jag går in med Molleys sadel i sadelkammaren. När jag kommer ut igen står Jenny kvar där jag lämnat henne.
- Jenny, hur mår du egentligen?
Jag går fram till henne. Hon håller pappret stadigt mellan hennes fingrar. Hon tittar tomt framför sig och hennes underläpp darrar.
- Jenny? Hennes ögon är blanka och hennes ansikte blekt. Zilley gnäggar och stampar trotsigt i betonggolvet. Han tittar irriterat på mig och Jenny.
- Ska jag sadla av Zilley åt dig? frågar jag. En tår faller sakta, sakta nerför Jennys kinder, och jag förstår inte riktigt vad som händer. Har jag gjort något fel? Eller, är det lappen som har något med saken och göra?

Hästlivet är så underbart...!