Desert Flower //Emme

Titel: Desert Flower
Författare: Waris Dirie
Förlag:Virago
Antal sidor: 238
ISBN: 9781860497582
Betyg: 5/5 

Handling: (från Goodreads)
Waris Dirie ran away from her oppressive life in the African desert when she was barely in her teens, illiterate and impoverished, with nothing to her name but a tattered shawl. She traveled alone across the dangerous Somali desert to Mogdishu- the first leg of a remarkable journey that would take her to London, where she worked as a house servant; then to nearly every corner of the globe as an internationally renowned fashion model; and ultimately to New York city, where she became a human rights ambassador for the U.N.

Kommentar: 
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag började läsa Desert Flower. Vi har en uppgift i skolan där vi ska välja en bok att läsa och sedan skriva en analys om det vi läst. Jag själv hade hört väldigt mycket gott om  boken och jag har därför velat läsa den ett bra tag nu, så valet var rätt givet när det väl kom till kritan. Jag hade dock ingen aning om vad själva boken handlade om, men nu i efterhand är jag väldigt glad att jag valde att läsa boken. Jag tror även att det var bra att jag inte kollade upp handlingen innan jag läste boken, för jag blev väldigt positivt överraskad av den skulle visa sig handla om.

Waris Dirie kommer från öknen i Somalia, och det livet hon levt där är så himla olikt det liv vi lever i västvärlden. Därför var det så himla intressant för mig att läsa om hennes liv; från flicka hos en nomadfamilj till en framgångsrik kvinna i New York.
Desert Flower är en bok som lyser så himla starkt av hopp. Som läsare känner du dig väldigt stark när du läser boken, och något jag kände var framförallt glädje över mänskligheten. Idag är det nästan enbart negativa nyheter och man börjar smått tröttna på människan pga allt hemskt som händer, men genom den här boken inser man ur god människan faktiskt kan vara.
Jag hittade så himla många vackra citat. Waris Dirie är en sån himla fin kvinna som är en sann förebild. Trots att hon levde ett väldigt hårt liv så vill man nästan leva som henne, just för att resan är så himla fantastisk. Jag kan knappt förstå hur underbart det måste kännas för henne att kolla tillbaka på livet och veta att hon klarade av hela den resan, nästan helt på egen hand..!

Rekommenderas till: 
Jag vill verkligen rekommendera den här boken till alla! Vill ni inte läsa den på engelska så finns den på svenska (En blomma i afrikas öken) och jag kan nästan slå vad om att den är minst lika bra!

3096 Dagar //Emme

Den 2 mars 1998 blev tioåriga Natascha Kampusch överfallen och bortförd på väg till skolan. I över åtta år hölls hon inspärrad i ett specialbyggt ljudisolerat källarutrymme hos en man vid namn Wolfgang Priklopil. Fullkomligt utlämnad till förövarens nycker tvingades hon utstå såväl fysisk som psykisk misshandel, utan att veta om hon någonsin skulle bli fri igen. När hon som artonåring slutligen lyckades fly var hennes barndom över.

Med 3096 dagar tar Natascha Kampusch tillbaka makten över sin egen historia, från uppväxten och kidnappningen fram till utbrytningen och Priklopils självmord. 










Titel: 3096 Dagar
Författare: Natascha Kampusch
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789174292268
Utläst: 5/7-12 


Språket: 

Jag förstod det mesta i boken. 
Jag förstod allt. 
Och det är väl inte alltid det positiva. 


Karaktärerna: 
Jag är rejält omkullvält efter den här boken. 
Flera gånger under bokens gång slog jag handen för munnen, tittade bort från texten, för det var så fruktansvärt. 
Även den här boken, såsom Jag är femton år och jag vill inte dö, är det här också en självbiografi. 
Det vill säga, personerna i boken finns/har funnits på riktigt. 
Och jag måste medge, att det är hemskt. 
Att en så sjuk människa- som han som kidnappade Natashca- har funnits. 


Kommentar: 
Jag slås omkull, gång på gång när jag läser självbiografier. 
Jag har, efter 3096 Dagar, slutat läsa självbiografier. 
Jag känner att jag inte klarar av att läsa de, för de är så fruktansvärda. 
Vilken börda det måste vara för författaren, som vart med om allt hon ska skriva om, ska sammanfatta allt det hemska, till en bok. Som folk sen ska läsa. 
Det är kanske skönt, att lätta och låta andra få veta, men tänk ändå, att blicka tillbaka, snudda vid allt det hemska gång på gång.. 

Har för mig att även den här boken köpte jag i en mataffär. 
När jag kollade på titeln trodde jag att det skulle handla om en flicka som var inspärrad i en källare för att hon.. Ja, jag vet inte, var farlig eller något..? 
Tyckte den påminde om succé boken Rör mig inte, som jag ännu inte läst. 
Men, som med den förra självbiografin jag läste, så insåg jag ganska snart att den här också var baserad på sann historia. 
Och jag gav mig på den, läste och läste.. 
Den kändes så mycket längre än sidantalet sa att den skulle vara. 
Den kändes evighetslång. 
Den ville aldrig ta slut. 
Men när den väl gjorde det, var jag paff, tagen rörd.. 
.. Och sanningen kom upp till ytan. 
Det kan hända. Det HAR hänt. Och jag tror inte Natascha är den enda som utsatts för sånt här, för i tidningarna kan man läsa om försvunna barn, som aldrig kommit tillbaka. 

Betyg: 2.5/5 


Vad tycker ni om böcker som är baserade på sanna händelser? Håller ni med mig, eller är ni tvärt emot? 

Jag är femton år och jag vill inte dö //Emme

I en källare i Budapest 1945 sitter Christine Arnothy och skriver i sin dagbok medan striderna rasar ovanför henne och ett ammunitionståg när som helst kan detonera utanför. Endast femton år gammal berättar hon om en verklighet präglad av rädsla och död, hunger och törst, medkänsla och kallsinnighet, kärlek och sorg.
I det lilla källarutrymmet under familjens sönderbombade våning befinner sig en skara människor som förenas i sin kamp för att överleva. Förutom Christine och hennes föräldrar finns där även den unga modern med sin lilla baby, bankiränkan som bara bekymrar sig för sina pengar, den gamle juden som skyler sin gula stjärna och det unga paret Eve och Gabriel som senare ingår äktenskap i källaren, för att nämna några. Men framför allt finns där Pista, som med sitt glada humör inger dem alla förtröstan och hopp, som skaffar mat och läkemedel och till sist stupar med några burkar torrmjölk åt babyn i ryggsäcken.
Christine får under några månader erfara krigets brutalitet och kliver upp ur källaren som en vuxen kvinna. De människor hon möter, vän som fiende, ska hon för alltid minnas. Och de upplevelser hon beskriver med hoppet om att överleva, lämnar ingen oberörd.




Titel: Jag är femton år och jag vill inte dö
Författare: Christine Arnothy
Förlag: LIND & CO
ISBN:9789185801824
Utläst: 28/6-12

Språket:Jag förstod det mesta, men vissa ord var svåra och hade en liten gammaldags ton.
Om du ska läsa boken kommer du att förstå allt och det är inget konstigt alls.


Karaktärerna:Författaren är samma person som huvudpersonen, eftersom boken är baserad på en sann 
händelse. Det märks att det har hänt, för när man läser känner man det, på ett helt annat sätt än med andra böcker.
Jag antar att alla karaktärerna i boken inte bara är ´karaktärer´utan även är/har varit riktiga personer, som vart med om allt som står i boken, som utsatts för allt detta..


Kommentar:
Det här är första ´självbiografin´ som jag någonsin läst.
Jag var lite av en nybörjare och visste inte alls vad som väntade.
När jag sen hade läst en del i boken spärrades mina ögon upp och jag insåg; detta har faktiskt hänt, det är som om jag sitter och läser den här tjejens dagbok..!

Jag hittade den här boken när jag var i mataffären, och jag trodde att det var en bok som var som en bok skriven av en ungdomsförfattare.
Det antog jag bara av titeln(finns ju böcker som "här ligger jag och blöder" och "jag är död och kan tyvärr inte komma till skolan idag" osv.Titlarna är ändå ganska lika).
När jag sen kom hem började jag sakta inse att boken var baserad på en sann berättelse.
Genom hela boken var jag ganska illa till mods, för det som hände...
.. Så fruktanvärt.
Att folk idag jämrar sig över småsaker(som kanske är ganska stora för oss men som är så ytte pytte små för de som utsätts för fruktansvärda saker, som tex krig,svält osv), som att platttången inte fungerar, håret ser fruktansvärt ut eller att man nyss brutit sin nagel.

Jag blev helt klart paff och rörd av den här boken.
Jag tycker det är smått svårt att skriva en recension om en sån här bok, det måste jag medge.
Det är inte som andra böcker precis.

Jag hade svårt att bestämma betyg för den här boken..
Men, eftersom den är sammanfattad så bra och för att den var så gripande..
..Så ger jag boken betyget:
Betyg: 3/5