Pappa Pellerins dotter //Emme

Titel: Pappa Pellerins dotter 
Författare: Maria Gripe 
Förlag: Modernista 
Antal sidor: 187 
ISBN: 9789176459157
Betyg: 4/5

Baksidan: 
Loella är elva år och har aldrig träffat sin pappa. Hennes mamma arbetar till sjöss, som städerska på passagerarfartyg och kan vara borta flera månader i sträck. Under tiden bor Loella i en fallfärdig stuga i skogen tillsammans med sina två småbröder. För att klara sig plockar hon bär och svamp och tar mat ur soptunnorna i byn.

En dag får Loella ett brev från sin mamma, som skriver att hon inte tänker komma hem utan ska åka till Amerika istället. Loella ska få flytta till ett barnhem i stan. På barnhemmet börjar Loella dagdrömma om att hon är någon helt annan, dotter till Pappa Pellerin, som närsomhelst kan komma och hämta hem henne.

Kommentar:  Åh jag älskade verkligen den här boken! Innan jag fick Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn på posten från Modernista, så hade jag bara läst en bok av Maria Gripe och det var Agnes Cecilia, som jag lämnade en kort kommentar om i det här inlägget. Jag gillade verkligen inte den boken alls, och jag hade hört så mycket bra om Maria Gripe och jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag inte kunde gilla henne såsom alla andra. Nu vet jag att Maria Gripe är ett geni till författare och att jag bara råkade välja en bok som inte passade mig så bra första gången jag stötte på Maria Gripes verk.

Hur som helst så älskade jag Pappa Pellerins dotter. Jag älskade beskrivningarna av hur hon bor i sin hydda i skogen, hur staden är och hur mycket hon älskar skogen. Jag älskar också hur uppfinningsrik huvudkaraktären är som gör en fågelskrämma vid namn Pappa Pellerin, och hur närmsta granne lämnar små gåvor till Loella vid den. Det är både sorgligt men också oerhört vackert. Den här mannen som är den närmsta grannen beskrivs som avskild och en aning reserverad, men han hjälper ändå Loella och hennes bror så gott han kan.

Jag älskade också resan in till staden. Gripe beskriver väldigt vackert hur allt såg ut och jag kan tydligt se framför mig hur staden såg ut. På något sätt för det mig samman med den tiden, och jag som inte levde då kan ändå se framför mig hur det var på den tiden. Beskrivningarna av lamporna, hur de ger ifrån sig ett konstgjort ljus... Inte ens i närheten av det ljus solen ger ifrån sig enligt Loella. Nä, allt är bara så klockrent i den här boken!

Rekommenderas till: 
Alla! Det kvittar om du precis börjat läsa eller om du är en äldre, van (eller ovan) läsare- detta är något för alla!

Stort tack till Modernista för den fina boken!