- Vem var mannen? frågar jag och tjejen tittar hastigt upp på mig. Hon släpper inte blicken och jag faller djupare och djupae in i hennes ljusblå ögon. De känns kalla som is.
- Han är en hemsk man. Eftersom mina föräldrar inte längre finns tar han hand om mig. Men jag önskar att det var någon annan än han som tog hand om mig...
Flickan tittar bort. Jag hjälper henne upp på fötter och hon går fram till Molley med snabba steg. Molley är helt slut och står och hämtar sig vid ett träd i skuggan, där jag bundit fast honom. Tjejen klappar honom på mulen och han blundar och njuter.
- Visst är han fin, säger jag till flickan.
- Han är fin och en vinnare. Jag vet ingen häst som sprungit så fort. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig, säger flickan till mig. Jag ler.
- Tacka honom. Det var han som förde oss hit, svarar jag och klappar Molley på den blöta halsen av svett.
- Ja, men det var ju du som hjälpte mig.
- Ja, jag och han, Molley...
- Molley? Vad fint namn! Min förra häst hette Molle och är försvunnen... Tror du att du har sett honom? frågar tjejen och jag skakar sakta på huvudet. Nej, jag har inte sett någon Molle vad jag vet...
- Hur ser han ut?
- Som han där Zilley. Exakt som Zilley.
- Okej. Jag förstår. Men när försvann han där Molle?
- För en vecka sen. Jag hade honom på Johnssons stall och en dag bara han försvann.
Flickan lutar sitt huvud mot Molleys panna.
- Men... Du, vi rider tillbaka till stallet. Han kanske håller till där någonstans...
Jag vet själv inte vad jag hade väntat mig, men inte det jag fick reda på iallafall....
Det är inte alltid som det ser ut att vara...
Åh,har du också en undulat? :P
SvaraRadera