- Jenny! Öppna, vi måste prata!
Ingenting händer. Tårarna trycker på bakom ögonlocken. Vad kommer hända med Molley om inte jag lyckas få pli på honom? Det är en häst inte en hund, men det måste gå! Jag älskar Molley såå mycket....
Även om han är busig och envis förtjänar han inte att bli slaktad. När jag precis ska gå öppnar Jenny dörren. Hon gråter. Jag frågar hur det är med henne, om hon mår bra. Hon skakar och hämtar en hink med morötter. Hon säger ingenting men ger mig den gula lappen jag läst nyss, men kastat ner på marken.
- Jag har redan läst den... Hon nickar och ger Molley morötterna.
- Vem ringde du? frågar jag och Jenny bara skakar på huvudet.
- Glöm det... Bara glöm det...
- Men Jenny... Du brukar aldrig gråta..
- Men nu gör jag det.. För din skull...
- För min skull? Men jag vill inte att du ska gråta Jenny. Och inte Zilley heller, var han än befinner sig...
Jenny tittar oroligt omkring sig och hennes mun formas till ett stort O.
- Var.. är han? Och Freddy? Emma, var är dom? frågar hon och springer in i hagen. Jag tittar bort på den trasiga delen av staketet. Jenny sätter sig på huk vid staketet som är trasigt.
- Det är inte Freddy eller Zilley som gjort det här... säger Jenny och reser sig upp. Hon går fram till mig.
- Vi måste ut och leta efter dom. Hur många har vi kvar?
- Vi har alla kvar. Du kan ta Ylkex så tar jag Molley.
- Bra. Om vi hittar dom har du bevisat att Molley kan uppföra sig..
Vi går snabbt in i stallet och sadlar våra hästar. Molley känner på sig att något viktigt är på gång, så han står lungt och busar inte. Det går fort att sadla honom och jag och Jenny sticker iväg till skogen så fort vi hoppat upp i sadlarna. Molley är pigg, och så fort jag ber han öka lyder han mig. Jenny följe mig, hack i häl.
Hennes häst, som hon aldrig annars brukar rida, är snabb och håller ett bra tempo. Vi försöker se vart Freddy och Zilely tagit vägen. Vi ser Freddy ligga ner på en gäsmatta och rulla sig. Han reser sig hastigt upp när vi kommer närmare.
- Freddy! Kom genast hit! ropar jag och Freddy springer ivrigt fram till oss. Han verkar inte förstå vad han gjort.
- Var är Zilley? frågar Jenny argt och Freddy vänder sig om, med rumpan mot oss.
- Jag följer efter. Stanna du här, Jenny, säger jag och manar på Molley. Han galopperar ifatt Freddy, som svänger runt husknuten.
- Kom igen Molley. Jag litar på dig, oavsett vad. Bevisa nu att du går att lita på, viskar jag i hans öra och han blir spetsar sina öron och hans sätt att gå på blir mer allvarligare. Freddy leder oss till en altan. Han frustar och jag får genast syn på Zilley. En tjej sitter uppe på hans rygg och hennes långa flätor når ner till hennes höfter. Hon tittar skrämt på mig.
- Vad gör du här? I min trädgård? frågar hon och Zilley tittar på mig. Han går fram till mig när jag plcokar fram en morot, som jag räcker honom.
- Nej, avd gör du Molle? frågar tjejen och försöker styra bort Zilley. Men han är fest vid moroten. Han tuggar snabbt i sig moroten. Sen tittar han på mig medan han tuggar så att salivet sprutar.
- Jag har inga fler, säger jag och Zilley gnuggar sitt huvud mot Molley.
- Kallar du Zilley för Molle? frågar jag tjejen. Hon tittar frågande på mig.
- Han heter Molle. Han är min, säger hon och tittar argt på mig.
- Nej han heter faktiskt Zilley och tillhör inte dig. Även om du verkligen vill tro det...
Jag känner mig dum och elak, men detta är det enda rätta. Zilley är Zilley och tillhör Johnssons. Eller, vad vet jag? Men så länge jag varit på stallet har Zilley varit där. Tjejen börjar gråta och lutar sig mot Zilley. Jag kasar av Molley och hjälper flickan ner. Jag låter henne gråta ut. En man kommer utspringandes från altandörrarna med ett basebollsträ i handen.
- Arg! skriker han och kommer närmare mig, tjejen och hästarna.
Freddy och Zilley galopperar iväg från oss. panikslagna. Tjejen tittar hastigt upp.
- Kom, vi rider iväg härifrån på min häst, Molley. Han är jätte snäll, så du kan vara trygg hos honom. Jag hjälper henne fort upp på Molleys rygg,sen hoppar jag också upp.
Vi galopperar i sista sekund bort från trädgården. Jenny befinner sig inte någonstans. Jag manar på Molley och han ökar farten. Jag känner mig stressad. Vem var mannen? Flickans pappa? Var det hennes tomt över huvud taget? Vi rider förbi Johnssons stall. Jenny släpper ut Ylkex i hagen längst bort. Hon tittar oroligt på mig när jag galopperar förbi. Jag tecknar åt henne att hon inte ska oroa sig. Hon säger varken ja eller nej. Men jag fortsätter att mana på Molley. Han galopperar fort nu och han busar inget. Han känns normal och jag älskar honom mer än förut. Min underbara häst(Y)
Molley, min underbara häst...
Utan honom är jag inte hel
det frida sa var så fel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar