Del 10- Om de bara visste... //Emme

När vi kommer till Johnssons sitter Jenny på trappan till Stallstugan och gråter. Hon tittar hastigt upp på mig och flickan när vi kommer ridande på Molley.
Jag hoppar av och låter flickan släppa ut Molley i hagen och pyssla om honom.
- Vad har hänt Jenny?  frågar jag.
- Jag fick nyss ett samtal från mamma. Min kusin har rymt från sitt boende. Hennes föräldrar dog för ett år sen i en eldolycka. Så det är en elak, sur man som tar hand om min kusin... Men nu har hon rymt, med en flicka på en flugskimmel... Jag trodde först det var du och Molley, men min kusin.. Jag vet ingenting om henne, bara att hon heter Josefine och det där med hennes föräldrar... Och det där med hennes häst, förtås...Säger Jenny och suckar.
Jag tänker efter. Allting passar in på den där flickan jag räddade... Jag kollar på Molley. Molley som snart är en hamburgare som någon tuggar i sig... Nej, hemska tanke! Molley ska inte slaktas! Never!
Och jag har ju nu bevisat att han inte är omöjlig. Eller hur? Han räddade ju flickan, och då är han ju inte omöjlig, eller? Jag följer med Jenny in i stallet.
- Var tror du hon är? frågar hon.
- Ingen aning.
- Du vet att jag sa att det hänt en sak med hennes häst?
- M, du sa det ju nyss.
- Jo, hennes häst finns faktiskt här. Fast hon vet inte om det... Hon hade sin häst Molle här för någon vecka sen, men Frida blev trött på Molle, så hon färgade om Molle och sa till Jesefine att Molle sprungit iväg. Frida verkar snäll men hon är sträng, och kan vara elak. Hon brydde sig inte om att Molle var Josefines egna häst, utan struntade i det och bad Josefine att lämna stallet. Ingen häst, ingen mening att vara här. Fridas ord, säger Jenny och går fram till Zilleys box.
- Så du menar... Att du känner Josefine?
- Nej, jag vet inte ens vem hon var föränn mamma berättade. Min mamma bad mig gå hit för att prata med Frida om Molle. Men Frida var så snäll mot mig och gav mig uppgiften att ta hand om Zilley. Och det erbjudandet tackar man inte nej till om man är hästtokig.
- Så... Det var då du började jobba här? frågar jag och Jenny ler mot mig.
- Ja, precis. Och några dagar efter att jag tackat ja till erbjudandet hittar jag Josefines halsband hängande på en spik i Zilleys box. Och när jag ska mocka hittar jag ett foto på Molle och Josefine. Zilley är Molle.
Jenny suckar och klappa Zilley- eller vad han nu heter- på mulen. Han blundar och nickar.
- Okej, så du lotsades tycka om Zilley för Josefines skull?
- Ja, precis. Eller, inte riktigt. Jag har alltid varit avund på Josse för att hon hade en sån fin häst. Så mina känslor för Zilley var äkta. Jenny tittar på mig med blanka ögon.
- Kom Jenny. Jag har en sak att via dig..
Jag går ut till flickan och Molley.
- Ni två, ni är kusiner va?
- Är... Är vi? Flickan tittar storögt på Jenny.
- Är vi Emma? Skulle inte tro.. säger Jenny men flickan avbryter henne:
- Jag har aldrig haft nån kusin, förutom Jenny men...
- Josefine! Är det du?!!