- För- örlåt Jenny... Jag tänkte... Liksom bara vara... Snäll....
- Du är otroligt snäll, Emma. Du har inte gjort något dumt eller elakt om du nu tror det.. Du är för snäll, Emma, säger Jenny hest och klappar mig på axeln.
- Men Jenny... Varför gråter du?
Hon tittar på mig och torkar bort tårarna.
- Grät, menar du väl? rättar hon och går bort till personalrummet, där annars Frida brukar sitta.
- Du får gärna sadla av Zilley, släppa ut hästarna ihagen, ge dom vattenoch sen förbereda deras lunch, säger Jenny med ryggen mot mig och öppnar dörren till kontoret.
- Men vart ska du då? Tänker du bara smita eller? skrattar jag och försöker skoja bort det pinsmma läget, men Jenny tycker inte alls att det är kul, utan ger mig bara en allvarlig blick.
- Jag måste ringa ett viktigt samtal . Stör mig inte är du snäll...
Hon låser dörren efter sig och Zilley ger mig en arg blick när jag går fram till honom. Jag tar av sadeln och när jag ska bort till sadelkammaren sparkar Zilley efter mig. Hans ögon är dragna bakåt och hans ögon vita.
Såhär brukar han aldrig uppföra sig. Jag hämtar en morot till honom, som han glufsar i sig på direkten. Han buffar tiggande på mig och jag skrattar.
- Hörru du du. Är det läge att vara glad nu eller? Skulle inte tro det va?
Jag leder ut honom till den tomma hagen. När jag ska gå in i stallet igen för att hämta de andra hästarna gnäggar Zilley sorgset bakom mig. Jag vänder mig om och tittar på honom.
- Vad är det killen? Längtar du också efter Freddy?
Zilley gnäggar och backar skrämt bakåt. Jag går snabbt in i stallet till Freddys box. Han steppar otåligt på halmen och öronen är dragna bakåt.
- Behöver du också en morot?
Fortsättning Följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar