Doften från det nyklippta gräset tränger sig in i mina näsborrar. Min mamma ler vänligt mot mig.
- Hittade du några frallor? frågade min mamma och satte sig ner bakom mig i soffan. Min pappa går ut från vedboden och kommer fram till mig.
- Jaså, nu är du här. Jag trodde nästan att du blivit bortrövad av frallorna, skrattar min pappa. Han häller upp kaffe i sin kopp och jag sätter mig ner i soffan bredvid min mamma och brer en fralla åt mig, en ostfralla med många ostbubblor i. Det knastrar härligt när jag biter i den. Någon knäcker grenar inne i skogen.
Kanske ett djur? Både mamma och pappa tittar nyfiket in i skogen.
- Får vi besök? skrattar mamma och reser sig upp. En älg kliver nyfiket fram, på lagom avstånd, och tittar nyfiket på oss. Mamma sätter sig ner igen och pappa slänger in en skinkbit i skogen till älgen.
- En älg. Ser man på. Jag reser mig upp och älgen springer skrämt in i skogen igen så att man inte kan se den.
Mina föräldrar tittar frågande på mig.
- Vad var det där bra för? frågar de. Jag ignorerar frågan och säger bara:
- Jag måste iväg till Molley. Han väntar på mig där.
Molley är min häst. Eller, sköthäst. På stallet Johnssons har jag fått i uppdrag att ta hand om Molley, för ägaren tycker att Molley är väldigt dum och ingen har anmält sig till att ta hand om honom. Mina föräldrar hade satt in en annons i tidningen, sköthäst sökes, och då kontaktade Johnssons ägare mig, Frida Johnssons.
Jag blev överlycklig och nu jobbar jag där varje dag. Molley är inte alls så elak och bångstyrig som alla säger.
Visst är han lite envis, men inte dum. Molley är den finaste hästen jag någonsin sett. Han är en flugskimmel med vit, välkammad man och ett sött ansikte. Han är den busigaste hästen på ridskolan, men det hindrar inte mig från att ta hand om honom. Jag går in och hämtar mina ridgrejer och cyklar lugnt iväg till ridskolan, där min älskade Molley finns. Gruset knastrar härligt under cykelns däck när jag cyklar in på Johnssons tomt. Hästarna tittar på mig och vissa gnäggar välkomnande. Jag ställer cykeln mot husväggen och hämtar Molleys träns som hänger på en spik på staketet i hagen. När jag går in i hagen kommer Molley springandes mot mig i full galopp. Jag backar automatiskt bakåt ett steg. Molley är faktiskt tillräckligt stor för att välta omkull en människa. Han skulle såklart aldrig göra det med vilje, men om han är klumpig kan han snubbla på hans ben eller något och trilla över någon. Man kan ju skada sig allvarligt. Molley nosar nyfiket på mina fickor för att se om jag har med några godsaker till honom. När han upptäcker att jag inte har det tittar han sorgset på mig. Det gör ont i en när hans blanka ögon borrar sig in i en. Vad ska jag göra? En klump sätter sig i halsen på mig när Molley låter sitt huvud dras ner mot marken. Han tittar fortfarande lika sorgset på mig. Jag känner mig dum. Varför gör han så här mot mig? Hästlivet Äger! //Emme
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar